♥

Vad gör man när huvudet säger en sak o hjärtat en annan?

Idag var det dags att ta farväl av älskade Morfar.
Det var en jättefin och enkel begravning, mycket musik. Precis som han hade velat ha det.
Inga krusiduller o konstigheter. Precis som han.
Livemusik när den är som bäst o skickligast, precis som han älskade.
En annorlunda och värdig tillställning.
<3

Jag känner dock att det är något som fattas, det är något som gör att jag inte riktigt kan förstå att han inte längre finns med oss.
När vi träffas allihopa så tänker jag att han sitter hemma framför tvn o kollar på någon sportsändning, eller bara inte orkar vara med.
Precis så kände jag idag, när musiken spelades så satt jag o tänkte på hur han satt framför datorn med hörlurarna o stampa lite lätt med foten i takt till musiken. Att han bara fått förhinder att inte kunna vara med oss. Sen kollar man upp o ser alla ledsna blickar, då går det upp för en. Sen tappar man det igen.
Jag hade nog behövt suttit där en stund o bara suga in allt, kistan, blommorna, musiken o bakgrunden.
Att det är för morfar vi var där, vi var där o sa farväl.
Så fort jag skriver det orden så kommer tårarna, farväl ..

Min morfar är inte död, han finns kvar. Han sitter hemma i köket o läser aftonbladet.
Jag vet inte vad jag ska göra för att förstå, försöker intala mig själv men det känns bara påhittat.
Det är inte ens trovärdigt i mina öron.

Min fina morfar som alltid skulle vara med oss.
Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat ens ana hur tufft o jobbigt ett sånt här besked skulle vara.
Tänker tanken gör man , försöker någongång ställa in sig på att något kan hända eller kommer hända, men det är inte förrens det händer o man är med om det som man ställs på prov, hur stark är man?

Jag är inte stark någonstans, däremot måste jag hitta mitt sätt att sörja Morfar.
Men först o främt måste jag inse att han är borta, föralltid..
För just nu känns det som tomma ord...

<3

Har precis kommit hem från ett pass på löpbandet, rev för första gången på säkert 5år ett löppass i onsdags. Klarade 3,2km, måste få ge mig själv en klapp på axeln då jag inte ens trodde att jag skulle klara 500m. Så gick jag ner idag igen, helt omotiverad och sprang samma. Men snacka om ont i kroppen! Den är ju inte alls van med dessa belastningar o utsträckningar :P Men det är väl bra att man tagit tag i det! Ska försöka uttöka lite nu också o börja med styrka för jag är helt off i benen efter löpbandet! Tänkte få in ett tredje pass i veckan också, måndagar innan jobbet. Får se hur det blir med det! Är ju såå skönt att ha sovmorgon :)

Ikväll ska jag träffa Pernilla på en bit mat, ska bli så skönt! Känns som att man aldrig träffar folk nåmera, eller det har jag väl heller aldrig gjort förutom om man drar en fest. Men det är så skönt att lätta på trycket, att prata o umgås med någon som står en så nära o vet hela ens livshistoria! Jag är så glad att Pernilla flyttade hit ner, hon är verkligen min stöttepelare i livet! :)

Dagarna för mig går upp o ner, i onsdags hade jag världens dipp.. Tänkte konstant på min morfar, likaså igår på jobbet. Man får bita sig rejält i tungan för att inte bryta ihop! Det får man göra hemma.. Ändå är det så skönt att komma till jobbet så man får annat o tänka på en liten stund. Det finns ju så många tankar o funderingar kring det hela! Jag försöker hela tiden ställa in mig på att han är borta, död, men det känns så overkligt. Begravningen vill jag inte ens tänka på...
Åh det kommer va så jobbigt! Alla samlade, alla så ledsna , en kista full med blommor, nää jag vill inte .....

Det är samma tankar som dyker upp.. Varför? Men sen försöker jag tänka på det goda, hur tacksam vi alla är för att han axlade rollen som Morfar på ett sånt briljant sätt. Hur han tog oss till sig, o verkligen älskade oss som hans egna!
 (För er som inte hänger med riktigt så är morfar inte min "riktiga" morfar, det var inte mammas pappa)
 Men han tog på sig den rollen när vår "riktiga" morfar inte fanns tillgänglig i våra liv.
 Morfar Stig kommer alltid att vara vår Morfar, världens absolut bästa morfar!
 O ingen är lyckligare eller mer tacksamma än vi Barnbarn över det.

Nu ska jag ta mina tankar o förflytta dom in till duschen, snart kommer mannen i mitt liv hem också!
 Han är det bästa jag har <3 

Idag är det en vecka sedan jag fick beskedet att Morfar hastigt o plötsligt gått bort. Det gör ont, så fruktansvärt ont!

Min morfar var något helt speciellt, inte alls som alla andra. Han var perfektionist uti fingerspetsarna, pendant så det stod härliga till, världens snällaste, ställde alltid upp. Han var världens bästa morfar helt enkelt, gjorde allting rätt!
Spelade alltid Bingolotto på lördagar (på den tiden det begav sig) o då fick man alltid sova över o låna en duttpenna, så satt vi där o spelade, jag mormor o morfar <3 Alltid när man kom innanför dörren så hörde man hur det hostades o harklades antingen från Datarummet, då majong spelas, eller från vardagsrummet då det var alltifrån skidåkning till friidrott på tv. Morfar satt alltid bänkad, fanns inget i världen som kunde rubba hans sportintresse. Den tiden framför tv var väldigt helig! Men det är också det som är så speciellt med Morfen.

Skidåkning, majong, folköl, bingolotto, Right , Level, ölmage, blåa tröja, blues, Robert Broberg o de blå grodorna, Stimorol, mandelkubb, toyota, v75, skytte ..

Dessa ord är några få av många som alltid kommer förknippas med Morfar. Finns så mkt att säga om honom, synd att man inte sa allt till honom när han levde! Men jag tror att han vet om vilken speciell o älskad person han var.

Man har inte riktigt fattat att han inte finns kvar hos oss, men man går ändå ständigt runt med en klump i magen och en smärta i bröstet. Har aldrig varit med om denna smärta! Att vara med om att någon som står en så nära gått bort är helt nytt för mig, och jag vill aldrig vara med om detta igen! Det är så orättvist, morfar var inte ens gammal ! Han blev nekad vård dagen före dödsfallet, vet inte hur jag kommer att reagera om det visar sig att han kunde räddas. Att detta bara är ett misstag från sjukvårdens sida. Vågar inte ens tänka på det!

Jag hoppas han vet iaf hur mkt vi alla älskar honom, o hur mkt jag sett o fortfarande ser upp till honom !

Det som gör mest ont är att jag alltid sett bilden framför mig när han håller mina egna barn i famnen, hur jag stolt får visa upp mina barn min morfar, en otrolig förebild. Allt bara rasar, bilderna o framtiden jag hade sett oss tillsammans i.. Att få visa min älskade morfar mina barn, visa han hur dom ser ut o vad jag lyckas åstakomma. Det finaste man har, o det får han inte vara med o ta del av!

Livet är så väldigt orättvist!

Du kommer alltid finnas med mig Morfar, genom livet. Jag ska prata så gott om dig, visa bilder o hålla dig levande. Det lovar jag!  

 

Stig Ingvar Östblom, Världens bästa Morfar!