22 Februari - Sorgens dag!



Idag var det dags att ta farväl av älskade Morfar.
Det var en jättefin och enkel begravning, mycket musik. Precis som han hade velat ha det.
Inga krusiduller o konstigheter. Precis som han.
Livemusik när den är som bäst o skickligast, precis som han älskade.
En annorlunda och värdig tillställning.
<3

Jag känner dock att det är något som fattas, det är något som gör att jag inte riktigt kan förstå att han inte längre finns med oss.
När vi träffas allihopa så tänker jag att han sitter hemma framför tvn o kollar på någon sportsändning, eller bara inte orkar vara med.
Precis så kände jag idag, när musiken spelades så satt jag o tänkte på hur han satt framför datorn med hörlurarna o stampa lite lätt med foten i takt till musiken. Att han bara fått förhinder att inte kunna vara med oss. Sen kollar man upp o ser alla ledsna blickar, då går det upp för en. Sen tappar man det igen.
Jag hade nog behövt suttit där en stund o bara suga in allt, kistan, blommorna, musiken o bakgrunden.
Att det är för morfar vi var där, vi var där o sa farväl.
Så fort jag skriver det orden så kommer tårarna, farväl ..

Min morfar är inte död, han finns kvar. Han sitter hemma i köket o läser aftonbladet.
Jag vet inte vad jag ska göra för att förstå, försöker intala mig själv men det känns bara påhittat.
Det är inte ens trovärdigt i mina öron.

Min fina morfar som alltid skulle vara med oss.
Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat ens ana hur tufft o jobbigt ett sånt här besked skulle vara.
Tänker tanken gör man , försöker någongång ställa in sig på att något kan hända eller kommer hända, men det är inte förrens det händer o man är med om det som man ställs på prov, hur stark är man?

Jag är inte stark någonstans, däremot måste jag hitta mitt sätt att sörja Morfar.
Men först o främt måste jag inse att han är borta, föralltid..
För just nu känns det som tomma ord...

<3


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback